Allting är grått. Inte jämngrått, men grått. Vi får leta länge om vi är på jakt efter det genuint nattsvarta eller det obefläckade kritvita.
Världen byggs av nyanser. Det är en gråskala eller en färgkakafoni vi behöver för att förstå och skildra den. Det räcker inte med svart för ont och vitt för gott.
Men vi är fångar. Fångar i en Hollywooddramaturgi som inte längre bara återskapas av underhållningsindustrin. De har fått sällskap av många av våra konstnärer oavsett genre eller konstform, av stora delar av våra medier och till sist av oss själva.
Vi skildrar tillsammans vår värld och för att göra det underhållande och lätt att följa våra berättelser håller vi oss med hjältar, offer och skurkar. Ibland kan vi hitta ett hjältemodigt offer eller en offervillig hjälte. Det händer till och med att en skurk tilldelas rollen som antihjälte.
När vi försöker förklara ett skeende så letar vi efter boven i dramat. Vi vill veta vem som gjorde fel. Vi vill tilldela någon skulden. Det är också skönt att se oss själva och de vi identifierar oss med som hjältar i dramat. När vi ska visa att någon är ond är det också praktiskt med oskyldiga offer, helst vita som snö av oskuld. Så ser dramaturgin ut.
Naturligtvis finns det gott om engagerade människor som försöker nyansera bilden, men när det verkligen hettar till då kan det vara farligt att försöka komma med ett nyanserat resonemang. Utan rätt mängd pliktskyldiga medhåll, som visar vilka sida man står på, kan man lätt bli identifierad som en av skurkarna i dramat, enligt devisen de som inte är med oss är emot oss. Som när George W Bush ville få hela världen att välja mellan oreflekterad amerikanism eller att vara en av terroristerna.
Den senaste veckan har debatten handlat om hat. Hat är det svartaste svarta. När något etiketteras med den etiketten finns det inte plats för nyanser. Näthat eller kvinnohat, vi vet ändå att nu handlar det om riktiga skurkar och riktiga offer. I de 20 minuter som SVT Debatt ägnade frågan om kvinnohat på nätet i torsdags fanns det inte plats för mer än att urskillningslöst fördöma skurkarna som hotat och kränkt kvinnor. Anna Troberg, Nils Funcke m fl försökte föra in lite gråskalor i diskussionen men tiden, frågeställningarna och debattformen gav inte utrymme för ett nyanserat samtal.
Helt avskaffat är naturligtvis inte det nyanserade samtalet. Jag har läst åtskilliga debattinlägg de senaste dagarna som försöker förstå och problematisera. Malin Nävelsö på bloggen Port Freedom gör en fantastisk liknelse när hon ska förklara att det inte bara handlar om kvinnohat. På tal om nyanser:
Men är det ändå inte en genusfråga? Kvinnor som deltar i samhällsdebatten möts av tusenfalt fler och värre kommentarer än män som gör samma. Men det är inte bara en genusfråga. Tänk er att vi har de här två matriserna: en där hat har blivit en grundläggande struktur. Och en där kvinnoförtryck är en grundläggande struktur. Vrid dem nu lite och se hur mörkt det blir. Som när man lägger två polaroidglasögon ovanpå varandra och vrider dem vinkelrät mot varandra.
Fråga Ugglan gör ett nyansrikt inlägg för att visa att det strukturella förtryck mot kvinnor som många av oss ser och vill berätta om, inte alltid behöver handla om förövare och offer utan om att vara inlåst i en könsroll, att tvingas anpassa sig.
Flera, däribland Sofia Mirjamsdotter försöker visa att samtalsklimatet i kommentarsfält, på Facebook och annorstädes kan förstås i termer av respekt och förmågan att lyssna. Att det finns ett kollektivt ansvar hos oss alla för samtalstonen. Anna Troberg har länge arbetat för ett bättre samtalsklimat genom att alltid vara beredd att lyssna och samtala även med den hon inte är överens med.
För som sagt inget är svart eller vitt – allt är grått. Det är så lätt att glömma att vi alla helst vill vara hjältar i vår egen livsberättelse. Att den där främmande som vi inte förstår inte automatiskt är ond och omöjlig att förstå bara för att hen är annorlunda och har andra tankar och åsikter. Att vi själva kan framstå som precis så främmande, obegripliga och kanske till och med onda för en person med en annan referensram.
För en person ur den amerikanska kristna högern känner sig som den mest moraliska och goda person det går att tänka sig och ser en svensk livstilsliberal med en vurm för jämställdhet, HBTQ-frågor och piratfrågor som mig som bra nära antikrist.
För en svensk feministisk normalvänsteraktivist ser sitt arbete för jämställdhet och jämlikhet som den goda kampen, men kan av en marknadsliberal och konservativt lagd person ses som huvudfienden.
För en äktsvensk patriot som ser faran med allt för mycket främmande inflytande över vårt svenska folkhem slåss för en god sak om än ibland med järnrör som vapen, även om den politiskt korrekta svenska medieeliten ser just dessa personer som ondskan personifierad. (Men även i denna diskussion, där ni vet hur starka mina övertygelser är finns det som Wolodarksi påpekar i DN idag plats för gråskalor och nyanser.)
I det vitaste vita finns det en stänk av grått. Jesus fick vredesutbrott, Olof Palme var ibland arrogant och nedlåtande mot sina motståndare, Martin Luther King var otrogen och köpte sex för kyrkans pengar enligt vissa källor.
I det svartaste svarta finns det glimtar av vitt: Hitler var t ex djurvän.
Alla de män som skriver hemska saker till kvinnor på Facebook, i mejl och i kommentarsfält är inte onda. De är arga, de är kanske kränkta, de känner sig hotade och de hatar. Men handen på hjärtat har inte du varit arg, känt dig hotad och hatat någon gång i ditt liv. Vi kommer inte kunna göra något åt det faktum att samtalsklimatet i vårt samhälle blir hårdare och hårdare, att förenklingarna blir fler och nyanserna mindre, att konflikt och polarisering breder ut sig på bekostnad av samtal och förståelse om vi inte alla börjar försöka se det mänskliga i varandra.
Som jag skrev för mer än ett år sen efter bra mycket hemskare händelser: Vägen framåt går genom att försöka förstå.
Jag hade tänkt försöka skriva detta inlägg inne i gråskalorna och nyanserna utan det obligatoriska ställningstagandet mot hatet och hoten, men jag inser att jag inte är immun mot behovet att välja sida. Jag såg Uppdrag Granskning i ett tillstånd av uppgiven vrede. Jag har sett till att båda mina söner ser det på SVT Play. Det finns helt enkelt en gräns för vad man säger eller skriver till andra människor.
Och just den kampen den börjar med våra söner.
